Jag har nu varit helt sjukskriven sen oktober 2015. Och jag läser mycket om detta med stress och tänkvärda ord.
Det jag känner mest är varför inte arbetsgivare och andra runt omkring inte förstår. Om dom själva inte haft det så är det inte många som förstår vad det innebär. Men har man det så vet man mycket väl vad man går igenom. Ändå kan man få så mycket negativ energi istället för positiv feedback.
Jag vet att jag måste bli mer ego. Jag vet att jag är en omtänksam person och jag är väldigt stark och har klarat ganska mycket genom livet.
Det är först nu som jag igentligen verkligen känner att jag faktiskt alltid varit så stark och klarat så himla mycket genom livet. En kommentar jag fick från min psykoterapeut var: - Hur har du överlevt allt? Hon var ganska chockad tror jag att jag hade råkat ut för så pass mycket. Att hon sen ändå bara hade hört hälften kändes själv ganska chockat. Ja jag är stark. Jag klarar ganska mycket. Men den här gången sa min kropp ifrån och det blev ganska jobbigt att andas och jobbigt att åka och träffa folk.
Ja jag kände att allt börja bli för mycket vad det än var.
Idag är det början på april och jag har äntligen fått min vilja igenom. Men först genom tjat och gnat och kämpaglöd och mycket hjälp från facket. Så ska jag få börja prova på att jobba igen. Jag ska arbetsträna först i två veckor.
Sen ska det bli 2 veckor på 25%, 2 veckor med 50% och 2 veckor med 75% för att sen komma upp i 100% av min tjänst.
Det ska bli jättekul. Men visst jag är supernervös för att det inte ska funka. Men jag måste lyssna på min kropp och känna efter vad jag verkligen orkar.
Jag sätter mig och börjar räkna ut vad jag skulle ha för timmar att jobba när jag börjar och vilka kombinationer av tider det kan bli. Det sjuka i det hela. TROTS att jag ska tänka på vad som är bra för MIG och ingen annan, så sitter jag och planerar tider för vad som blir bäst för arbetet och min kollegor. Det är ju precis det jag ska skita i rent ut sagt. Jag ska ju tänka på bara vad jag mår bra utav nu. Men men... första dagen imorgon och så får vi se. Tänkte jag skulle ta ett litet block och göra dagboksanteckningar för att skriva ner hur jag tycker dagarna går.
Min gubbe har sagt nu i några dagar - Vad tänker du på? Jag försvinner in i min värd och tankarna går runt. Mycket hur det går beror nog på hur jag blir bemött på jobbet också. Jag ska bara vara utöver i 2 veckor och se vad jag orkar och hur det går.
Som jag läste lite om i en annan blogg: Som sönderstressad (gått in i väggen) så är det ganska mycket man ska klara av igen. Man ska klara att vara social igen på normalt vis. Ska klara gå till affären, jag ska klara av att det kanske blir mycket en dag och lite lugnare ibland.
Jag ska klara av att inte rusa fram utan ta det i den takt som min kropp vill för att jag ska kunna komma tillbaka.
Någon jag pratat med sa att det kommer bli jätte jobbigt när man får samtala med en psykoterapeut. Man mår sämre innan man mår bättre. Jag kan säga att jag tycker inte det varit jobbigt över huvud taget. Jag har bara mått jättebra och det har fått mig att tänka på väldigt mycket. Det känns väldigt bra.
Nej nu ska jag fortsätta med min hobby och pyssla med min planner en stund innan det är dax för sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar