Tankar runt Remember me

Ja som rubriken lyder. Såg nyss på filmen Remember me. Den fick mig att tänka på min egen situation. Den är väl inget speciell igentligen.
Känner mig sönderstressad av det mesta och filmen fick mig att börja fundera på livet och hur jag har det och vad jag kan göra åt det. Visst finns det mycket man kan lösa om man orkar blicka åt det hållet och verkligen se vad man själv kan göra för att börja må bättre.

Ja min sambo sa häromkvällen att jag skakade som att jag frös. Men det gjorde jag inte. Vi skulle sova och han höll om mig som vi brukar somna tillsammans. Han frågade om jag frös och jag sa nej. Men du skakar ju så mycket. Jag vet. Ja jag tänkte efter varför och kände att det måste vara min kropp som börjar säga ifrån som så ofta nu ett tag. Men på olika sätt.
Varför är jag så stressad. Jag tycker inte jag gör speciellt mycket. Men psykiskt stressar jag otroligt mycket. Har nyss varit inne på kontoret för mitt jobb och fått lära mig ett dataprogram som jag ska lära mina kollegor. I morse hade vi glömt stänga av telefonerna från larm, så givetvis ljöd dom tidigt. När man ändå vaknat känner man ju givetvis hur lite plats det finns kvar i urinblåsan så det var ju bara sätta sig på toan och känna den sköna känslan av att få kissa.
När jag sitter där börjar jag fundera på vad jag drömt om när jag vaknade. Det var ju så konstigt. Jag hade ju fixat till våra scheman i det där programmet och sen var det fel ändå. Ja jag drömde. Jag har inte tänkt göra något jobb hemifrån utan verkligen tänkt göra så mycket jag hinner under arbetstiden.
Ta den tid det får helt enkelt och göra som min chef sa åt mig. SLÄPPA jobbet när jag kliver ut genom dörren. Ja hur svårt ska det vara. Ja det är svårt. Hur kan jag bestämma över mina drömmar.

Sen är det allt hemma. Ja vadå allt. Jag tycker det behöver städas och fixas och jag vill få ordning på min pysselhörna (mitt lilla rehabiliteringshörn) . Ja för även om det känns rörigt just nu så ska det så småningom bli bra och utrymme för mer skapande av min hobby. När jag utövar den så släpper jag alla bekymmer och allt känns så mycket lugnare i min värld. Det är helt underbart.
Idag har jag svårt att göra nåt alls. Stressen finns hela tiden och det är svårt att finna ro.

Jag vill gå ner i vikt också. Jag tittade på kort när jag var smalare. Inte mycket smalare men lite mer än nu och tyckte jag såg så fin ut. Jag kommer ihåg att jag tyckte det också. Jag brydde mig inte om vad andra tyckte då. Jag mådde så bra för att jag var fin för mig själv. Jag började gilla mig själv.
Det kändes så skönt.
Jag känner idag att det är så mycket som kan förstöra den känslan. Jag mår jätte dåligt ibland över så små kommentarer som folk inte förstår hur mycket dom sårar. Gubben min som är min stora klippa brukar säga till mig att jag måste släppa och inte ta åt mig. Att jag tänker för mycket.
Ja jag gör nog det. Jag är en tänkare. Jag tänker mycket och vill fixa så mycket som jag igentligen inte kan göra så mycket åt och allt är ju inte bara mitt ansvar. ALLA har sin beskärda del av ansvaret.
Ändå tar jag på mig det mesta. Känner mig misslyckad när andra inte förstår vad jag gör och varför utan att jag kanske får höra omvägar eller rakt ut att det är fel.

Jag ville ju som sagt gå ner i vikt och började och kämpade i 3 hela veckor och fick bort ett beroende av cola jag hade. Åt inget godis och sötsuget försvann. Jag tyckte det var så skönt. Visst att sötsuget kom till och från men inte alls i den bemärkelsen som det varit förut.
Jag gillade mina långpromenader jag gjorde varje morgon innan jobb och på lediga dagar. Det var skönt att bara få vara. Vad gör man när man är stressad och känner att det inte längre håller för kroppen.
Jag har varit inne i den så kallade väggen förut. Jag känner mycket väl igen symptomen och vet att jag måste trappa ner. Jag känner att jag klarar en bit till det ska gå. Jag har inte råd att vara sjukskriven. Klart att jag klarar det. Måste bara omprioritera lite. Jag slutar med mina promenader på morgonen för då blir det lugnare på morgonen och jag kan sitta och läsa tidningen och äta frukost i lugn och ro och ta det lugnt och stressa ner från nattens drömmar. Så blir det inte så att jag kommer stressad till jobbet eller till möten. Varför är det dessa promenader som gör att jag mår bätrre man tar bort? Ja ni jag vet inte. Jag inbillar mig att jag inte kan lägga tid på det. Jag måste fixa allt annat.
Det är viktigare än att jag går ner i vikt.

Ibland känns det så jobbigt. Hur mycket man än försöker så ser inte alla vad man gör vilket också ger större stress för jag ger mig högre krav att prestera mer.Vilket ända felet igentligen är, är att jag tycker att jag måste göra så mycket. JAG och ingen annan måste lära mig att hantera mitt liv och mina krav på ett bra sätt för att kunna hantera allt.

Jag var hos barnmorskan en dag för sprutan som ska tas. Jag pratade med henne eftersom jag sover så himla dåligt på nätterna. Jag har liksom börjat svettas och jag vaknar av att jag känner när det är på väg. Och sen blir jag dyngsur. Så jag ligger utan täcke och väntar på att få känslan att det är över så jag kan ta på mig täcket igen. Så håller natten på och på morgonen kommer sista svettningen som ett klockslag med att larmet går och det är dax att kliva ur sängen. Barnmorskan talade om för mig att jag kanske var på väg in i klimakteriet fastän man är ung så kan man få det. Och då känner jag mest glädje när hon säger det. Är det normalt att känna glädje över en sån sak. Jag vet inte jag kanske är knäpp, men det känns skönt och jag stinker inte av mina svettningar och det sker ju på natten så ingen mer än gubben behöver stå ut med det. Jag duschar ju varje morgon för att få känna mig fräsch.

Ja suck vilket liv man skaffar sig.
Ja jag måste i alla fall göra nåt åt det och ändå kunna fixa min viktnedgång och börja tänka på mig själv. Det funkar inte att tänka på andra och ta mig själv sist och missunna mig livet.

Det finns säkerligen såååå många andra som gör samma som jag.